Isande kall är februaripromenaden, men åh, så härligt det är med sol som vi fått idag. Mössan här är sydd av filtat ulltyg från stoff och stil, så gosig och varm. Mitt på toppen är en stor röd filtblomma, en julros.

Sportlovet har börjat och idag har vi sportat på badhuset. Särskilt sportigt tyckte jag att det var i den tempererade bubbelpoolen. Det finns en härlig klättervägg på badet också. Och jag kunde klättra ända upp till taket! Där uppe satt jag sen och kände mig mallig över mina svalande armmuskler och fabulösa balanssinne. Kolla barn, jag är Spidermom! ropade jag malligt.
Sen gjorde jag misstaget att titta ner! Gör aldrig det! Om du nånsin klättrar upp för en klätterväg så titta inte ner. Bottnen på basängen kändes som en kilometer bort!
Hoppa då mamma! ropade de rara barnen.
Å herregud, tänkte jag, ska jag behöva hoppa i härifrån så kommer de stackars liven få se sin mamma dö genom ett fruktansvärt magplask från en kilometers höjd!
Men mamma det är inte högt alls! Dyk i vetja! Mamma,du é en fegis, tyckte malliga tvååringen.
Lätt för dem att säga, de hade ju inte klättrat en kilometer upp på en lodrät vägg i tunn plast. Som en räddhågad spindel - utan tråd - fick jag försöka klättra ner innan jag vågade hoppa den sista lilla biten.
När jag skulle försöka en gång till halkade jag och gjorde en mycket oelegant kraschlandning mitt framför en motionssimmande tant. Tanten blev väldigt sur. " Här simmar jag!" fräste hon. Vad skulle jag svara på det? "Ja, och här kraschar jag"? Stackars mänska, det är inte alla som får en kraschande Spidermom i sin väg... jag tycker hon skulle blitt glad! Livs levande Spidermom och allt ...det hade varit betydligt värre om inälvorna hade flutit ut framför henne!
...hmm...undra om Spiderman har samma problem ...